Uppfinningarna

Pendeln
Det var Galileo Galilei (1564-1642) som upptäckte pendelns regelbundna svängningar. Han insåg också att pendeln kunde användas i klockor och visade med en ofullständig skiss hur ett pendelur skulle kunna se ut. När sedan den holländska fysikern och astronomen Christian Huyghens (1629-1695) faktiskt konstruerade det första uret med pendel tog klockan ett stort steg framåt i utvecklingen. För första gången blev den tillförlitlig!Från mitten av 1600-talet och framåt kom uppfinningarna slag i slag: släphaksgången, grahamgången, ankargången, kvicksilverpendeln, den reglerande spiralfjädern (som gjorde minutvisaren praktiskt) och cylindergången.

Lager av rubiner
En stor uppfinning från denna tid stod den i England bosatte Nicolas Fatio från GenËve för. Han var den första som lyckades borra i rubiner och löste därmed problemet med rörliga delar. Fram till dess hade man varit tvungen att smörja alla delar med olja vilket framkallade ärg. Lager av polerat stål orsakade energiförlust genom friktion och nöttes ner. Genom att balans mycket mer exakt och drivkraften kunde göras svagare. Engelsmännen lyckades hemlighålla tekniken i nära sjuttio år vilket gav dem en ledande roll inom utveckling och tillverkning av klockor. Den förste utanför England som lyckades göra om bedriften att borra i rubiner hette Ferdinand Berthoud. Han kom från Frankrike. Han fick både titel och pension av det franska amiralitetet för sin prestation.

Den första kronometern
Det engelska parlamentet hade också idéer. De ville att någon skulle konstruera ett marinur åt dem, en kronometer. De utlyste en tävling med det enorma priset 20 000 sterling åt den som kunde skapa ett ur som kunde gå exakt även till havs. För att kunna navigera måste man kunna fastställa sin position. När man inte kan se land får man ta ut två koordinater: en nord-sydlig koordinat och en öst-västligt koordinat (latitud och longitud). Varje position på vårt klot kan anges som en punkt där dessa koordinater skär varandra.

Latitud kan man visserligen fastställa genom att observera himlakropparnas höjd över horisonten, men för att fastställa longitud måste man ha en klocka som går rätt. Denna klocka kan tala om medelsoltiden på en viss meridian - till exempel Greenwichmeridianen (longitud 0) - som man sedan jämför med fartygets lokala tid. Den lokala tiden fastställs genom observationer.)

Den som kunde få en klocka att inte gå fel mer än tre sekunder per dygn - vilket motsvarar en felmarginal på en halv grad eller trettio engelska sjömil - under en sexveckorsperiod till havs vann priset 20 000 sterling. De bästa klockorna som fanns vid den här tiden klarade av detta, men bara när de stod stilla på landbacken. Det skulle dröja trettio år innan någon - engelsmannen John Harrison - vann priset. Hans provresa gick från Portsmouth till Jamaica och tillbaka. Uret (som finns att se på National Maritime Museum, Greenwich, England) gick bara sex minuter och fem sekunder fel på etthundrasextioen dagar vilket motsvarar en felmarginal på arton engelska sjömil.

(Det jättelika priset ledde till mycket intriger, mycket arbete och ibland stor bitterhet som beskrivs utförligt i Cedric Jaggers bok Klockor från hela världen).