Att mäta tiden

Jordens rörelse och solens
Det verkar som om människan alltid har känt ett behov av att kategorisera sin omvärld. Det är vårt sätt att uppnå - åtminstone en känsla - av kontroll. Det tidigaste sättet att mäta tiden, att dela in livet i mätbara skeenden som gick att förutse, var att studera jordens rörelse i förhållande till solen. Det gav oss möjlighet att dela in tiden i år och årstider, alltså cykliskt återkommande skeden.

Det första sättet att mäta tiden i mindre enheter än dagar var att slå ner en pinne i marken och mäta skuggans vandring över dagen. Det kallas att mäta tiden med skuggkastare. Skuggkastarna blev med tiden allt mer raffinerade och nådde till slut sin fulländning under renässansen då man uppfann armillarsfären, föregångaren till vår tids trädgårdssolur. Det fina med armillarsfären är att den har en timring som är parallell med ekvatorsplanet. Uret placerades med meridianringen i riktning norr-söder för att få parallellitet med jordaxeln.

I området kring floderna Eufrat och Tigris - ett område som i många avseenden kan kallas den europeiska kulturens vagga - skapades den första skuggkastaren som vi känner till och som finns bevarad. Det skedde några tusen år före den tid som vi i vår västerländska civilisation kallar år noll. Uret heter Skaphe och är uppbyggt som en halvsfärisk skål med inristade tidslinjer samt en skuggkastare placerad med spetsen i centrum. Modellen var mycket populär och spreds snabbt över hela det östra Medelhavsområdet. Problemet med solur är att de bara fungerar när solen lyser, men problem är till för att lösas (brukar hurtfriska personer hävda) och den tidigaste lösningen på solurets begränsning blev en uppfinning kallad vattenur.

Att mäta tiden med vatten och sand
Det äldsta vattenuret uppfanns - kanske - av den egyptiske fursten Amenemhet år 1500 före Kristus. Vad vi däremot vet med säkerhet är att det äldsta bevarade vattenuret kommer från Karnak i Egypten och är tillverkat på 1400-talet före Kristus.

Vattenuren var ofta konstruerade så att en övre vattenbehållare tömdes på vatten som i stället hamnade i en undre behållare som var graderad (den övre behållaren kunde vara graderad istället). Den övre vattenbehållaren tömdes till exempel på ett dygn samtidigt som den undre behållaren fylldes. Dessa vattenur, klepsydror, var speciellt lämpade för mätning av kortare tidsperioder. I romarriket användes de i domstolarna där de två parterna och domaren fick var sin tredjedel av den utmätta tiden till sitt förfogande.

Sanduret (även kallat timglas) uppfanns troligen ganska nära före Kristi födelse men tycks inte ha kommit till användning i Europa förrän på 1300-talet. Ett sandur består av två koniska kärl som är hopfästade vid mynningarna med en metallplatta med hål. Konstruktionen hålls ihop av ett trä- eller metallstativ. Först på 1800-talet hade man drivit glasblåsarkonsten så långt att man kunde blåsa hela glaset i ett stycke. Sanduren var främst avsedda för kortare tidtagning, en timme, en halvtimme eller en kvart. Tack vare dess exakthet användes de mycket i kyrkor och universitet för att mäta predikningarnas och föreläsningarnas längd. Även till havs var de vanliga, därav tidsuttrycket "glas" som används än i dag. En vakt varade fyra timmar, alltså åtta glas. Timglasen till sjöss användes även vid loggning, glasen var då konstruerade för tidsperioder om 15 eller 30 sekunder.

Tiden är alltid lika lång, eller?
Det är lätt för oss moderna människor att tro att tiden alltid varit lika lång som den är i dag, att en timme alltid har varit en timme. Trots att tiden är ett av de få världsomgripande standardmått som vi har i världen i dag så har den inte alltid sett likadan ut. Länge var temporaltiden den förhärskande tideräkningen. Den har sitt ursprung i Babyloniernas tid att dela upp dygnet i två tolvtimmarsperioder där den ljusa delen av dygnet fick tolv timmar och den mörka delen tolv. (Varför man valde talet tolv är inte känt, men en teori är att talet tjugofyra är heligt.) Denna temporaltid som levde med oss åtminstone fram till 1300-talet förde med sig att en timme på sommaren är längre än en timme på vintern.