Fakta om klockor
Att mäta tiden
Mekanismens seger
Uppfinningarna
Modern tid
Ordlista
Trender
Råd & tips
Urmakarutbildning
Mekanismens seger
De första mekaniska uren
När kom det första mekaniska uret, det som möjliggjorde tidmätning oberoende av sol, vatten eller sand? Kanske 996 efter Kristus. Då satte en munk vid namn Gebert upp ett ur i Magdeburg. Det var en tidmätare som man ställde rätt med hjälp av Nordstjärnan. Det är möjligt att detta är det första mekaniska uret. En annan man som var tidigt ute var Giovanni Dondis (1348-1362). Hans bevarade ritningar visar oss ett astronomiskt ur med sju urtavlor som visar solens, månens och planeternas gång. Timverket med tjugofyratimmarsur var inte komplett, men kunskapen om hur man tillverkade mekaniska verk torde ha varit känd vid denna tid.
De första mekaniska uren drevs med lod och hade kuggdrev och tandade hjul som tidigare använts i vissa vattenur. I loduren var lodet den drivande kraften. Enkelt uttryckt var det lodets tyngd som drog klockan. Det nya med loduren var gången med balans som hämmar och reglerar den drivande kraften (lodet). Loduren hade i regel ett slagverk, en uppfinning som kommit redan på 1100-talet. Fjäderdrivna ur kom på 1400-talet. Det äldsta fjäderdrivna urverket återfinns på ett porträtt som målades på 1440-talet och föreställer en burgundisk hovman. Ludwig XI:s urmakare sägs enligt en notis från 1480 ha fått 16 livres och 10 sols för att skapa ett ur att "bära med sig överallt", ett ur som slog timmarna. Ett problem med fjäderdrift är att den uppdragna fjäderns kraft minskar efter hand som den slappar. För att kompensera detta rullade man upp fjädern på en konformad snäcka (och gör så än i dag i vissa ur). Man rullade upp fjädern vid basen och för varje varv som fjädern lindades runt minskade diametern på snäckan. Det gjorde att fjädern var på snäckans minsta omkrets när den hade starkast effekt och vid snäckans största omkrets när den var som slappast och bjöd minst motstånd.
Klockorna får inträde i hemmen
Klockor kom in i hemmen först vid slutet av 1300-talet, då i form av väggur med lod. Loduren tillverkades vanligen i järn och hängdes ganska högt för att man skulle få plats med lodlinorna. I ett manuskript från 1406 får vi första exemplet på ett lodur där lodlinorna försvinner ned i en piedestal. Bordsuren började dyka upp vid mitten av 1400-talet vilket betydde att de mekaniska uren för första gången blivit flyttbara. Bordsuren var gjorda i mässing men urverket kunde ofta vara av järn. Uren dekorerades vanligen med ingraverade blommor och blad, djur eller vapen och ibland med scener från den antika gudavärlden. Man skall dock inte låta sig förblindas av denna lyx. Fram till 1800-talets slut var de mer tekniskt betingade tidmätarna endast förbehållna bättre bemedlade människor, då de var ganska dyra både att köpa och underhålla.
Klockorna blir reseur
Vid mitten och 1500-talet och början av 1600-talet var mekaniska klockor fortfarande ganska sällsynta. Tillförlitligheten var inte heller den bästa och solur behövdes för att ställa de mekaniska klockorna rätt. De furstar och andra rika personer som ändå ville ha ett mekaniskt ur blev tvungna att ta med dessa på sina resor för att försäkra sig om att överhuvudtaget ha en klocka i närheten. Det gav uppkomsten av reseur. De första reseuren var egentligen vanliga bordsur som byggdes extra kraftiga så de kunde tåla den omilda behandling som den tidens resor bjöd på. De var ofta försedda med väckarordning. Ibland hade de en knapp vid varje siffra så man kunde avläsa tiden när det var mörkt.
Peter Heinlein (1480-1542) från Nürnberg var duktig. Han anses ha uppfunnit det första bärbara uret. Till en början var de bärbara uren trumformade, ibland på gränsen till klotrunda, och urtavlan skyddades med ett lock. Vid 1580 blev de bärbara klockorna ovala till formen. Brons och mässing och ädla metaller blev allt vanligare. Klockor fick också lite roliga former: de fick utseende av böcker, fåglar, hundar kors och dödskallar. Glas över urtavlorna kom i början av 1600-talet.
Några ord om kompassuret
Vid medeltiden blev kompassur vanliga. De var en form av avancerade, bärbara solur. För att kunna läsa av klockan efter solen på olika ställen på jorden behövdes en kompass för att fastställa meridianen, det vill säga den nord-sydliga riktningen. Därför byggdes en kompass in i klockorna. Kompassuren gjordes ofta i elfenben eller metall. De var ofta hopfällbara. Skuggkastaren kunde bestå av ett snöre som sträcktes då locket fälldes upp.
Några ord om stjärnuret
Vid medeltiden uppfanns även stjärnuret. Med stjärnuret kunde man avläsa timmen med hjälp av polstjärnan. Stjärnuren var ganska sällsynta och verkar inta ha haft någon större praktisk betydelse.
När kom det första mekaniska uret, det som möjliggjorde tidmätning oberoende av sol, vatten eller sand? Kanske 996 efter Kristus. Då satte en munk vid namn Gebert upp ett ur i Magdeburg. Det var en tidmätare som man ställde rätt med hjälp av Nordstjärnan. Det är möjligt att detta är det första mekaniska uret. En annan man som var tidigt ute var Giovanni Dondis (1348-1362). Hans bevarade ritningar visar oss ett astronomiskt ur med sju urtavlor som visar solens, månens och planeternas gång. Timverket med tjugofyratimmarsur var inte komplett, men kunskapen om hur man tillverkade mekaniska verk torde ha varit känd vid denna tid.
De första mekaniska uren drevs med lod och hade kuggdrev och tandade hjul som tidigare använts i vissa vattenur. I loduren var lodet den drivande kraften. Enkelt uttryckt var det lodets tyngd som drog klockan. Det nya med loduren var gången med balans som hämmar och reglerar den drivande kraften (lodet). Loduren hade i regel ett slagverk, en uppfinning som kommit redan på 1100-talet. Fjäderdrivna ur kom på 1400-talet. Det äldsta fjäderdrivna urverket återfinns på ett porträtt som målades på 1440-talet och föreställer en burgundisk hovman. Ludwig XI:s urmakare sägs enligt en notis från 1480 ha fått 16 livres och 10 sols för att skapa ett ur att "bära med sig överallt", ett ur som slog timmarna. Ett problem med fjäderdrift är att den uppdragna fjäderns kraft minskar efter hand som den slappar. För att kompensera detta rullade man upp fjädern på en konformad snäcka (och gör så än i dag i vissa ur). Man rullade upp fjädern vid basen och för varje varv som fjädern lindades runt minskade diametern på snäckan. Det gjorde att fjädern var på snäckans minsta omkrets när den hade starkast effekt och vid snäckans största omkrets när den var som slappast och bjöd minst motstånd.
Klockorna får inträde i hemmen
Klockor kom in i hemmen först vid slutet av 1300-talet, då i form av väggur med lod. Loduren tillverkades vanligen i järn och hängdes ganska högt för att man skulle få plats med lodlinorna. I ett manuskript från 1406 får vi första exemplet på ett lodur där lodlinorna försvinner ned i en piedestal. Bordsuren började dyka upp vid mitten av 1400-talet vilket betydde att de mekaniska uren för första gången blivit flyttbara. Bordsuren var gjorda i mässing men urverket kunde ofta vara av järn. Uren dekorerades vanligen med ingraverade blommor och blad, djur eller vapen och ibland med scener från den antika gudavärlden. Man skall dock inte låta sig förblindas av denna lyx. Fram till 1800-talets slut var de mer tekniskt betingade tidmätarna endast förbehållna bättre bemedlade människor, då de var ganska dyra både att köpa och underhålla.
Klockorna blir reseur
Vid mitten och 1500-talet och början av 1600-talet var mekaniska klockor fortfarande ganska sällsynta. Tillförlitligheten var inte heller den bästa och solur behövdes för att ställa de mekaniska klockorna rätt. De furstar och andra rika personer som ändå ville ha ett mekaniskt ur blev tvungna att ta med dessa på sina resor för att försäkra sig om att överhuvudtaget ha en klocka i närheten. Det gav uppkomsten av reseur. De första reseuren var egentligen vanliga bordsur som byggdes extra kraftiga så de kunde tåla den omilda behandling som den tidens resor bjöd på. De var ofta försedda med väckarordning. Ibland hade de en knapp vid varje siffra så man kunde avläsa tiden när det var mörkt.
Peter Heinlein (1480-1542) från Nürnberg var duktig. Han anses ha uppfunnit det första bärbara uret. Till en början var de bärbara uren trumformade, ibland på gränsen till klotrunda, och urtavlan skyddades med ett lock. Vid 1580 blev de bärbara klockorna ovala till formen. Brons och mässing och ädla metaller blev allt vanligare. Klockor fick också lite roliga former: de fick utseende av böcker, fåglar, hundar kors och dödskallar. Glas över urtavlorna kom i början av 1600-talet.
Några ord om kompassuret
Vid medeltiden blev kompassur vanliga. De var en form av avancerade, bärbara solur. För att kunna läsa av klockan efter solen på olika ställen på jorden behövdes en kompass för att fastställa meridianen, det vill säga den nord-sydliga riktningen. Därför byggdes en kompass in i klockorna. Kompassuren gjordes ofta i elfenben eller metall. De var ofta hopfällbara. Skuggkastaren kunde bestå av ett snöre som sträcktes då locket fälldes upp.
Några ord om stjärnuret
Vid medeltiden uppfanns även stjärnuret. Med stjärnuret kunde man avläsa timmen med hjälp av polstjärnan. Stjärnuren var ganska sällsynta och verkar inta ha haft någon större praktisk betydelse.
